Lake Titicaca

Nu är vi pa väg till Lago Titicaca som ligger mellan Bolivia och Peru.



Det är en sjö som ibland felaktigt sägs vara världens högst belägna, drygt 4000 meter över havet. Även om den inte är världens högsta är det ett av världens vackraste ställe, och självklart smockat med turister som är pa väg till eller fran Cusco och Machu Picchu. Detta är dock inga turister.





Empens kamera brakade men de här bilderna lyckades vi knäppa innan den dog. Vi gick pa en mini-trekking i bergen pa Isla del Sol, en ö utanför Copacabana pa den bolivinaska sidan där vi bodde över natten.







För att visa hur fint det är har vi snott en bild som inte är var egen. Tack google!

La Paz och häxorna

Vi kom till Trinidad efter flodbatsäventyret och stannade där en natt. Men allt som kunde ga fel där gick fel sa vi sag ingenting av staden utan satt mest pa banker för att tjafsa om pengar som försvunnit och pa Internetställen i timmar som inte fungerade och fick tre hjärtattacker. Men dagen efter akte vi till La Paz!





Empen i väntan pa boarding.




Det var det minsta flygplanet vi nagonsin suttit i. Klaustrofobi var bara förnamnet.




Första bilden av La Paz: stort, högt upp och skitigt.




Första dagen hängde vi mest pa häxmarknaden där de bland annat salde döda ihoptorkade lamabebisar (som skulle bringa tur). Vi gick loss i värsta shoppingspreen.




Ett av inköpen.




Ett annat.




Middag pa Angelo Colonial pa kvällen.




Och till var lycka vimlade det av gringos i La Paz sa vi kunde äntligen ga ut och dansa oss svettiga till dalig amerikansk musik pa Mongos! Här i vara allra snyggaste poser.




Bakfyllefrukost pa 100% Natural.




Sedan gjorde vi massa andra saker. Sedan blev det utgang igen.




Frukost pa Mistik med indiankvinnor och sött barn som utsikt.




Pa en trevlig plaza i La Paz med mindre trevliga duvor.




Vi stannade i La Paz lite längre än vi tänkt för vi gillade staden trots att vi hört att det skulle vara fult och farligt där. Sista dagen gick vi pa Museo Nacional del Arte och det här var den sista bilden vi hann knäppa innan Empens kamera la av. Vi trodde vi hade förlorat honom för evigt men han ateruppstod lagom innan Machu Picchu sa uppdatering kommer snart!

Flodresan längs Amazonas

Vi tog en nattbuss fran Santa Cruz till Cochabamba där vi letade gringos (det fanns inga), sag ännu en enorm Kristus-staty, luktade pa blommor och väntade pa att fa aka vidare dagen därpa till Puerto Villaroel där vi planerade att hitta en bat som skulle ta oss längs Amazonas.




On the road again, pa vag till hamnen.




När vi kom fram till hamnen möttes vi av en enormt fuktig hetta.




Det här var alltsa baten som skulle ta oss till Trinidad, Cristina. Hon skulle ta av dagen efter sa vi tog in pa ett alojamiento i hamnen första natten.




Nu är vi pa floden!




Jag bekantar mig med huskatten och siamesen Gata inne pa vart enkla rum.




Första solnedgangen pa floden.




Morgonstund har guld i mund. Julle blickar ut över floden efter frukost pa däck.




Köket där transan Lolita och hennes assistens regerade. Vi blev kompisar med henne och fick extra av allt.




Siesta i hängmattan och bekantskap med kaptenens son Junior.




Klockan är kvart i sju och det betyder snart natt.




Snyggaste besättningen ever: Enrique och Teddie.




Dagen därpa. Jag kunde bara höra Tiiiill haaaavs i mitt huvud.




En liten indianby pa vägen.




Det är sommar och sol och vi har unnat oss en Paceña till solnedgangen.




Dagen därpa blev det storm och det blev kallt och alla blev sura och kröp in i sina sovsäckar i hytterna. Katten kröp in i min, med en sängkammarblick pa köpet.




Det var kallt och ganska trakigt där pa slutet. Men vi pälsade pa oss allt vi hade med oss.




Efter nästan sex dagar pa floden Mamoré hade vi äntligen kommit fram till Trinidad och fastlandet. Vi fick skjuts sista biten pa en liten motorbat till hamnen.

Jagad av en tam tucan

Vi kom fram till Santa Cruz efter ytterligare en nattbussfärd genom bergen. Santa Cruz ligger inte högt uppe i bergen sa det var varmt. Vi blev glada. Vi bodde pa ett jättefint vandrarhem med en hel regnskog som trädgard, och i trädgarden bodde tva tama tucaner. De var jättefina, men efter nagra dagar hade de vant sig vid oss och tog över kommandot helt. De började jaga oss med sina langa näbbar och sno all var mat. Vi var rädda.




Här är ett bevis pa när vi blev bortjagade fran var frukost.




Vi akte trampbat i en park och kände oss som riktiga turister. Men trambat är sjukt underskattat!




Sen akte vi till deras zoo och sag massa galna djur. Här bekantar jag mig med en lama.




Det här var en stor hamster, lika stor som en stor hund ungefär. Pa riktigt!




Vi gjorde ett nytt försök och gick ut pa deras massiva klubbgata med en miljard klubbar och letade efter gringos. Vi hittade de enda tva i hela Santa Cruz, och det var skönt att fa prata engelska igen med nagra inte sa korkade amerikanare. Och sa gick vi pa massa museum och passade pa att sola medan vi var i laglandet.

Välkommen till Bolivia

Vi började med att aka fran Uyuni till Sucre, Bolivias juridiska huvudstad. Eftersom Sucre ligger pa drygt 3000 meters hojd over havet var det ganska kallt.




Frukost och dagsplanering pa Tetulias.




Pa marknaden i Sucre.




En annan marknad där Empen skulle köpa skor. Tyvärr regnade det helt sjukt mycket sa vi blev blöta och ännu mera kalla. Men fina skor blev det!




Empen the saint.




Bolivias president Evo Morales. (Han och Lars Adaktusson har samma frisör).




Middag pa La Vieja Bodega med en Syrah som sällskap. Vi gjorde ett tappert försok att ga till ett gringo-ställe och hitta backpackers eftersom vi kände ett extremt behov av att fa prata engelska med korkade amerikaner, men det fanns typ inga gringos i stan. Bara Julio och Empenita.




Vakthunden utanför vart vandrarhem som kostade 18 kronor per natt.




Vi akte upp till Recoleta och köpte lamamössor, vantar och halsdukar för att slippa frysa. Tyvärr hann indianmannen ut ur bild fortare än vi anat.




Sa var det ater dags för friluftsmänniskorna Julle och Empen. Vi ska trekka runt i bergen utanför Sucre och kolla pa mystiska inkaleder och malningar.









Tänk att det kanske var nagonstans i de här bergen Che Guevara satt och lurade med sin gerilla när det begav sig.




Vi provade att tugga coca-blad, som typ var Bolivias svar pa snus. Cocabladen är ingen drog i sig, alla bolivianer tuggar dem för att lindra huvudvärk, hunger, värme, kyla och trötthet. Vi fick även reda pa att det gar at ett ton coca-blad för att framställa 10 kilo kokain.




Julle klättraren.