Post South America

Vi tog en sväng förbi New York på vägen hem också för en lunchdate med Chris och Allen. Det var en smärre kulturchock att komma från tre månaders backpackande och runtsunkande i Sydamerika direkt till Manhattan, men åh så trevligt att möta våren där. Vi borde åka till New York på lunchdater oftare.



PRE-SOUTHAMERICA (Newark 25/1 2008)


POST-SOUTHAMERICA (Newark 1/5 2008)










Vår nye vän Nicholas vid Union Square.




Vår bästa fundraiser respektive finansvalp och en god Pad Thai på vietnamesiska Republic.







Empen, Chris och jag i vårsolen i East Village.







Chris i arbetskostym.







Mot kaffet!











Frukostsällskap på sista flygresan mot den där älskade och hatade staden Stockholm.



På svensk mark igen! Nu är vi så jetlaggade och trötta efter tre nätter knappt utan någon sömn alls, och vi längtar jättemycket efter våra egna sängar och vår egen lägenhet. Godnatt!

Lite Lima

Vi åkte till Lima efter en dag i Cusco efter Machu Picchu-äventyret. Vi hade ingen anledning att åka dit förutom att vi skulle ta vårt flyg därifrån, så följande bilder har ingenting att göra med Lima som stad över huvud taget, förutom att de är tagna där eller på väg dit.



Vi underhåller oss själva på bussen från Cusco till Lima. Det var lagom obehagligt att de filmade oss innan vi åkte, i fall någonting skulle hända så att våra anhöriga där hemma skulle kunna identifiera oss.




Perus svar på Coca Cola.




Vi hade hört så mycket dåligt om Lima, att det var stort och smutsigt och farligt, så vi hängde bara i Miraflores som är deras rika neighbourhood och på stranden.




Vi var för slöa för att upptäcka en till stad. Men vi upptäckte några nya drinkar.




Philip med en av alla glowsticks på Bartini.









Philip och Empen och frukost.




Vi passade på att unna oss ett var sitt treat på salong. Här är Empens nya frisyr. Hejdå Lima, och hejdå underbara Sydamerika för den här gången!

Machu Picchu

Klockan är 4.30 på morgonen och det är dags för avfärd mot Machu Picchu.




Efter tre dagars hardcore-trekking och skavsår och ömma ben var de 1400 trappstegen i mörkret upp till Machu Picchu en riktig plåga.









Vi var ganska trötta och svettiga när vi till slut kom upp. (Jag vann!).













Men det var väl värt det när solen gick upp över bergen och över den gamla förlorade inkastaden, ett av världens sju nya underverk.



Såhär glada var vi efter nästan fyra dagars slit för att komma dit upp.








Den klassiska bilden av Machu Picchu med det lilla berget och det stora (Wainapicchu). Själva Machu Picchu, som betyder det stora berget, ligger bakom.





En välförtjänt dansk vilopaus med fantastisk utsikt.

Bestefar og jeg i djungeln

Det här inlägget handlar om vår alternativa djungeltrekking i fyra dagar upp till den förlorade inkastaden Machu Picchu nära Cusco, och det kommer förmodligen att bli det längsta inlägget någonsin. Men trekkingen var fantastisk vacker och fantastisk jobbig. Vi hängde ganska mycket med Julie och Julie och till slut pratade jag och Empen mer danska än dem och de mer svenska än oss. Bara det att vår danska begränsar sig till repliker ur kultkortfilmen Bestefar og jeg, så variationen på meningarna blev inte så omfattande.

Bildbevisen kan ni se nedanför och filmen kan ni se här.





Första dagen var det mountainbike-cykling. Fy fan vad alla var tuffa i sina matchande hjälmar och handskar.




Jag fick inte lika tuff outfit som de andra, men jag var glad ända. Vi cyklade 4,5 mil på en dag.




När vi kom fram till vandrarhemmet i Santa Maria på kvällen var vi ungefär så döda som jag ser ut på bilden.




Dagen efter började den långa vandringen genom regnskogen.




Vi var redo i våra snyggaste outfits och trekkingskor.




Första stoppet med nymalt kaffe och en apa som underhållning.




Första delen av vandringen var på smala inkaledsstigar med 500-metersstup på ena sidan.




Utsikten var såklart fantastisk.




Mycket upp och ner blev det, ganska jobbigt men välbehövligt för två otränade backpackers.




Välförtjänt vilopaus uppe på ett berg.




Emma och Julie (eller bestefar og jeg) under ett blomträd på lunchstället.




En lång, varm väntan på maten.




Vi hittar avokados på vägen.




En hund i mitt knä på ett rastställe.




Vi var tvungna att passera en gammal bro som knakade och gungade när man gick över, en i taget, och där varannan planka saknades. Vilka eskapader för en fegis som mig.




Sedan tog vi en typ linbana över en annan flod med benen dinglandes i luften.




Det var högt upp.




Det blev mörkt och en tjej i gruppen stukade foten och blev buren en bit men vi kom äntligen fram till några varma källor som vi badade i, innan vi blev körda till vandrarhemmet i Santa Teresa efter en tolvtimmarstrekking.




En ny dag och nya krafter eller något.




Söt och undernärd hund på ett rastställe.




Vi är så snygga i våra solhattar!




Vi plockar lime på vägen.




Julie och Julie och bananer.




En död orm på vägen.




Perurail som kör tåg till Aguas Calientes, nära Machu Picchu, och ägs av Storbritannien och Chile.




Äntligen lunch efter en minst sagt ansträngande dag i 40-gradig hetta.




Maracuja till efterrätt.




Sista biten var ett helvete rent ut sagt. Sönderkliade myggbett överallt, solsting, magvirus, vätskebrist, skavsår och höjdsjuka. Men Empen var glad ända.




Jag var inte lika glad i hågen.




Till slut nåde vi Aguas Calientes sent på kvällen där vi åt och tog in på riktigt hotell med varma duschar och sköna sängar. Morgonen därpå var det äntligen dags att bestiga Machu Picchu...

Cusco city

Vi tog bussen från Titicaca till Cusco i Peru. Empens kamera fungerade bara när den hade lust så bildmaterialet är lite begränsat.




På toaletten i Puno mellan Titicaca och Cusco vaknade den till liv.




Förbjudet att tvätta huvud, axlar och fötter.




När vi kommit fram fick vi äntligen tag på en riktig Irish Coffee som värmde gott.




William från England.




Cusco city.





Mongo i Cusco city.



Vi mötte återigen Julie och Julie i Cusco city för att trekka tillsammans till Machu Picchu. Här ett kärt återseende på Fallen Angel.




Härliga Mike med härlig drink.

Lake Titicaca

Nu är vi pa väg till Lago Titicaca som ligger mellan Bolivia och Peru.



Det är en sjö som ibland felaktigt sägs vara världens högst belägna, drygt 4000 meter över havet. Även om den inte är världens högsta är det ett av världens vackraste ställe, och självklart smockat med turister som är pa väg till eller fran Cusco och Machu Picchu. Detta är dock inga turister.





Empens kamera brakade men de här bilderna lyckades vi knäppa innan den dog. Vi gick pa en mini-trekking i bergen pa Isla del Sol, en ö utanför Copacabana pa den bolivinaska sidan där vi bodde över natten.







För att visa hur fint det är har vi snott en bild som inte är var egen. Tack google!

La Paz och häxorna

Vi kom till Trinidad efter flodbatsäventyret och stannade där en natt. Men allt som kunde ga fel där gick fel sa vi sag ingenting av staden utan satt mest pa banker för att tjafsa om pengar som försvunnit och pa Internetställen i timmar som inte fungerade och fick tre hjärtattacker. Men dagen efter akte vi till La Paz!





Empen i väntan pa boarding.




Det var det minsta flygplanet vi nagonsin suttit i. Klaustrofobi var bara förnamnet.




Första bilden av La Paz: stort, högt upp och skitigt.




Första dagen hängde vi mest pa häxmarknaden där de bland annat salde döda ihoptorkade lamabebisar (som skulle bringa tur). Vi gick loss i värsta shoppingspreen.




Ett av inköpen.




Ett annat.




Middag pa Angelo Colonial pa kvällen.




Och till var lycka vimlade det av gringos i La Paz sa vi kunde äntligen ga ut och dansa oss svettiga till dalig amerikansk musik pa Mongos! Här i vara allra snyggaste poser.




Bakfyllefrukost pa 100% Natural.




Sedan gjorde vi massa andra saker. Sedan blev det utgang igen.




Frukost pa Mistik med indiankvinnor och sött barn som utsikt.




Pa en trevlig plaza i La Paz med mindre trevliga duvor.




Vi stannade i La Paz lite längre än vi tänkt för vi gillade staden trots att vi hört att det skulle vara fult och farligt där. Sista dagen gick vi pa Museo Nacional del Arte och det här var den sista bilden vi hann knäppa innan Empens kamera la av. Vi trodde vi hade förlorat honom för evigt men han ateruppstod lagom innan Machu Picchu sa uppdatering kommer snart!