Post South America

Vi tog en sväng förbi New York på vägen hem också för en lunchdate med Chris och Allen. Det var en smärre kulturchock att komma från tre månaders backpackande och runtsunkande i Sydamerika direkt till Manhattan, men åh så trevligt att möta våren där. Vi borde åka till New York på lunchdater oftare.



PRE-SOUTHAMERICA (Newark 25/1 2008)


POST-SOUTHAMERICA (Newark 1/5 2008)










Vår nye vän Nicholas vid Union Square.




Vår bästa fundraiser respektive finansvalp och en god Pad Thai på vietnamesiska Republic.







Empen, Chris och jag i vårsolen i East Village.







Chris i arbetskostym.







Mot kaffet!











Frukostsällskap på sista flygresan mot den där älskade och hatade staden Stockholm.



På svensk mark igen! Nu är vi så jetlaggade och trötta efter tre nätter knappt utan någon sömn alls, och vi längtar jättemycket efter våra egna sängar och vår egen lägenhet. Godnatt!

Lite Lima

Vi åkte till Lima efter en dag i Cusco efter Machu Picchu-äventyret. Vi hade ingen anledning att åka dit förutom att vi skulle ta vårt flyg därifrån, så följande bilder har ingenting att göra med Lima som stad över huvud taget, förutom att de är tagna där eller på väg dit.



Vi underhåller oss själva på bussen från Cusco till Lima. Det var lagom obehagligt att de filmade oss innan vi åkte, i fall någonting skulle hända så att våra anhöriga där hemma skulle kunna identifiera oss.




Perus svar på Coca Cola.




Vi hade hört så mycket dåligt om Lima, att det var stort och smutsigt och farligt, så vi hängde bara i Miraflores som är deras rika neighbourhood och på stranden.




Vi var för slöa för att upptäcka en till stad. Men vi upptäckte några nya drinkar.




Philip med en av alla glowsticks på Bartini.









Philip och Empen och frukost.




Vi passade på att unna oss ett var sitt treat på salong. Här är Empens nya frisyr. Hejdå Lima, och hejdå underbara Sydamerika för den här gången!

Machu Picchu

Klockan är 4.30 på morgonen och det är dags för avfärd mot Machu Picchu.




Efter tre dagars hardcore-trekking och skavsår och ömma ben var de 1400 trappstegen i mörkret upp till Machu Picchu en riktig plåga.









Vi var ganska trötta och svettiga när vi till slut kom upp. (Jag vann!).













Men det var väl värt det när solen gick upp över bergen och över den gamla förlorade inkastaden, ett av världens sju nya underverk.



Såhär glada var vi efter nästan fyra dagars slit för att komma dit upp.








Den klassiska bilden av Machu Picchu med det lilla berget och det stora (Wainapicchu). Själva Machu Picchu, som betyder det stora berget, ligger bakom.





En välförtjänt dansk vilopaus med fantastisk utsikt.

Bestefar og jeg i djungeln

Det här inlägget handlar om vår alternativa djungeltrekking i fyra dagar upp till den förlorade inkastaden Machu Picchu nära Cusco, och det kommer förmodligen att bli det längsta inlägget någonsin. Men trekkingen var fantastisk vacker och fantastisk jobbig. Vi hängde ganska mycket med Julie och Julie och till slut pratade jag och Empen mer danska än dem och de mer svenska än oss. Bara det att vår danska begränsar sig till repliker ur kultkortfilmen Bestefar og jeg, så variationen på meningarna blev inte så omfattande.

Bildbevisen kan ni se nedanför och filmen kan ni se här.





Första dagen var det mountainbike-cykling. Fy fan vad alla var tuffa i sina matchande hjälmar och handskar.




Jag fick inte lika tuff outfit som de andra, men jag var glad ända. Vi cyklade 4,5 mil på en dag.




När vi kom fram till vandrarhemmet i Santa Maria på kvällen var vi ungefär så döda som jag ser ut på bilden.




Dagen efter började den långa vandringen genom regnskogen.




Vi var redo i våra snyggaste outfits och trekkingskor.




Första stoppet med nymalt kaffe och en apa som underhållning.




Första delen av vandringen var på smala inkaledsstigar med 500-metersstup på ena sidan.




Utsikten var såklart fantastisk.




Mycket upp och ner blev det, ganska jobbigt men välbehövligt för två otränade backpackers.




Välförtjänt vilopaus uppe på ett berg.




Emma och Julie (eller bestefar og jeg) under ett blomträd på lunchstället.




En lång, varm väntan på maten.




Vi hittar avokados på vägen.




En hund i mitt knä på ett rastställe.




Vi var tvungna att passera en gammal bro som knakade och gungade när man gick över, en i taget, och där varannan planka saknades. Vilka eskapader för en fegis som mig.




Sedan tog vi en typ linbana över en annan flod med benen dinglandes i luften.




Det var högt upp.




Det blev mörkt och en tjej i gruppen stukade foten och blev buren en bit men vi kom äntligen fram till några varma källor som vi badade i, innan vi blev körda till vandrarhemmet i Santa Teresa efter en tolvtimmarstrekking.




En ny dag och nya krafter eller något.




Söt och undernärd hund på ett rastställe.




Vi är så snygga i våra solhattar!




Vi plockar lime på vägen.




Julie och Julie och bananer.




En död orm på vägen.




Perurail som kör tåg till Aguas Calientes, nära Machu Picchu, och ägs av Storbritannien och Chile.




Äntligen lunch efter en minst sagt ansträngande dag i 40-gradig hetta.




Maracuja till efterrätt.




Sista biten var ett helvete rent ut sagt. Sönderkliade myggbett överallt, solsting, magvirus, vätskebrist, skavsår och höjdsjuka. Men Empen var glad ända.




Jag var inte lika glad i hågen.




Till slut nåde vi Aguas Calientes sent på kvällen där vi åt och tog in på riktigt hotell med varma duschar och sköna sängar. Morgonen därpå var det äntligen dags att bestiga Machu Picchu...