Bestefar og jeg i djungeln

Det här inlägget handlar om vår alternativa djungeltrekking i fyra dagar upp till den förlorade inkastaden Machu Picchu nära Cusco, och det kommer förmodligen att bli det längsta inlägget någonsin. Men trekkingen var fantastisk vacker och fantastisk jobbig. Vi hängde ganska mycket med Julie och Julie och till slut pratade jag och Empen mer danska än dem och de mer svenska än oss. Bara det att vår danska begränsar sig till repliker ur kultkortfilmen Bestefar og jeg, så variationen på meningarna blev inte så omfattande.

Bildbevisen kan ni se nedanför och filmen kan ni se här.





Första dagen var det mountainbike-cykling. Fy fan vad alla var tuffa i sina matchande hjälmar och handskar.




Jag fick inte lika tuff outfit som de andra, men jag var glad ända. Vi cyklade 4,5 mil på en dag.




När vi kom fram till vandrarhemmet i Santa Maria på kvällen var vi ungefär så döda som jag ser ut på bilden.




Dagen efter började den långa vandringen genom regnskogen.




Vi var redo i våra snyggaste outfits och trekkingskor.




Första stoppet med nymalt kaffe och en apa som underhållning.




Första delen av vandringen var på smala inkaledsstigar med 500-metersstup på ena sidan.




Utsikten var såklart fantastisk.




Mycket upp och ner blev det, ganska jobbigt men välbehövligt för två otränade backpackers.




Välförtjänt vilopaus uppe på ett berg.




Emma och Julie (eller bestefar og jeg) under ett blomträd på lunchstället.




En lång, varm väntan på maten.




Vi hittar avokados på vägen.




En hund i mitt knä på ett rastställe.




Vi var tvungna att passera en gammal bro som knakade och gungade när man gick över, en i taget, och där varannan planka saknades. Vilka eskapader för en fegis som mig.




Sedan tog vi en typ linbana över en annan flod med benen dinglandes i luften.




Det var högt upp.




Det blev mörkt och en tjej i gruppen stukade foten och blev buren en bit men vi kom äntligen fram till några varma källor som vi badade i, innan vi blev körda till vandrarhemmet i Santa Teresa efter en tolvtimmarstrekking.




En ny dag och nya krafter eller något.




Söt och undernärd hund på ett rastställe.




Vi är så snygga i våra solhattar!




Vi plockar lime på vägen.




Julie och Julie och bananer.




En död orm på vägen.




Perurail som kör tåg till Aguas Calientes, nära Machu Picchu, och ägs av Storbritannien och Chile.




Äntligen lunch efter en minst sagt ansträngande dag i 40-gradig hetta.




Maracuja till efterrätt.




Sista biten var ett helvete rent ut sagt. Sönderkliade myggbett överallt, solsting, magvirus, vätskebrist, skavsår och höjdsjuka. Men Empen var glad ända.




Jag var inte lika glad i hågen.




Till slut nåde vi Aguas Calientes sent på kvällen där vi åt och tog in på riktigt hotell med varma duschar och sköna sängar. Morgonen därpå var det äntligen dags att bestiga Machu Picchu...