Välkommen till Bolivia

Vi började med att aka fran Uyuni till Sucre, Bolivias juridiska huvudstad. Eftersom Sucre ligger pa drygt 3000 meters hojd over havet var det ganska kallt.




Frukost och dagsplanering pa Tetulias.




Pa marknaden i Sucre.




En annan marknad där Empen skulle köpa skor. Tyvärr regnade det helt sjukt mycket sa vi blev blöta och ännu mera kalla. Men fina skor blev det!




Empen the saint.




Bolivias president Evo Morales. (Han och Lars Adaktusson har samma frisör).




Middag pa La Vieja Bodega med en Syrah som sällskap. Vi gjorde ett tappert försok att ga till ett gringo-ställe och hitta backpackers eftersom vi kände ett extremt behov av att fa prata engelska med korkade amerikaner, men det fanns typ inga gringos i stan. Bara Julio och Empenita.




Vakthunden utanför vart vandrarhem som kostade 18 kronor per natt.




Vi akte upp till Recoleta och köpte lamamössor, vantar och halsdukar för att slippa frysa. Tyvärr hann indianmannen ut ur bild fortare än vi anat.




Sa var det ater dags för friluftsmänniskorna Julle och Empen. Vi ska trekka runt i bergen utanför Sucre och kolla pa mystiska inkaleder och malningar.









Tänk att det kanske var nagonstans i de här bergen Che Guevara satt och lurade med sin gerilla när det begav sig.




Vi provade att tugga coca-blad, som typ var Bolivias svar pa snus. Cocabladen är ingen drog i sig, alla bolivianer tuggar dem för att lindra huvudvärk, hunger, värme, kyla och trötthet. Vi fick även reda pa att det gar at ett ton coca-blad för att framställa 10 kilo kokain.




Julle klättraren.

Saltöknen i Uyuni

Nu är vi La Paz och eftersom internet i Boliva allt som oftast inte fungerar har det varit lite si och sa med att uppdatera bloggen. Efter otaliga timmar framfor hopplösa datorer har vi äntligen lyckats fora over lite bilder. Det känns ganska länge sedan nu men här är bildbeviset pa var fantastiska resa genom saltöknen till Bolivia.




Vi har kommit fram till den bolivianska gränsen. Hejda Chile!




Det här var alltsa järngänget som vi delade jeep med i tre dygn: Angus och Henry fran England, jag och Empen, och sa Julie och Julie fran Danmark.




Första stoppet vid Laguna Colorada.




Andra stoppet där jag tar ett dopp i en naturlig thermalkälla med 36-gradigt vatten. Bättre än Centralbadet!




Här är vi vid en geiser som bubblade i nästan 100 grader.




Här stannar vi pa nastan 4900 meters höjd för att kolla pa fantastisk natur. Det var svinkallt och svart att andas pga höjdsjukan.




Detta hindrade mig dock inte fran att dansa med lamor.




Tva solglasögon och bakom dem tva fina flickor.




Första natten sov vi pa ett refugio utan värme och knappt nagon el. Vi pälsade pa oss langkalsonger, mjukisbyxor, raggsockor, tre lager stickade koftor, halsdukar och vantar, och silkeslakan, sovsäckar och fyra yllefiltar. Men frös ända i det nollgradiga rummet, och eftersom man blev andfadd av att bara vända sig i sängen blev det inte manga timmars sömn...




Dagen efter akte vi vidare och sag rosa flamingos, ökenrävar och fler lamor. Och massa söta bolivianska barn! (Trots att de vill vara coola och peka finger). Han i bla mössa var the leader of the gang, och fick alla snygga brudar.




Andra natten sov vi pa ett salthotell, där allt var gjort av salt. Detta är golvet i vart rum. Vi at lamakött till middag och drack mate.




Tredje dagen kom vi fram till den riktiga saltöknen. Det var väldigt vitt och vi passade pa att göra massa kameratrick. Jag och Julie dansar pa en m&m-tub.




Jag hänger i Empen.




Till sist kom vi fram till nationalparken Inca de Huasi där det bland annat fanns jättekaktusar. Sedan drog vi vidare mot det riktiga Bolvia, Uyuni, Sucre, Santa Cruz, Cochabamba, flodbaten längs Amazonas och La Paz. Uppdatering kommer sa snart internet vill!

San Pedro de Atacama

Jag och Empen akte som sagt norrupp. Resan skulle ta 25 timmar, men bussen kollapsade sa det tog sammanlagt 30 timmar. Vi saknade cama suite-bussarna fran Argentina med sangar, mat och champagne kan jag saga. Det har lilla utrymmet spenderade vi 30 timmar pa och vi var inte glada.




Men vi kom fram till slut mitt i natten och det marktes att vi akt uppat. Det blev svart att andas och man blev andfadd bara av att vanda pa sig i sangen.








Men allt detta var det vart for att fa se Atacama-oknen! Forsta dagen hyrde vi mountainbikes och gav oss ivag pa aventyr. Vi ar jatteglada och jattefula!




Empen the explorer.




Utsikten var ja, fantastisk.



Vi parkerade cyklarna och vandrade i timmar.




Empen blev polare med en indiankille uppe pa toppen av en vandringsled.









Vi hittade en grotta.




Pa kvallen var vi ute och at en jattedyr (turist)middag och sen svirade vi loss med de som hangde dar pa barer och hemma-hos-fester.




Dagen efter var vi redo for nya naturupplevelser. Vi trekkade runt i oknen och hamnade till slut i Valle de la Luna, mandalen. Men det har ar en annan utsiktsplats.



Det var salt overallt, kandes som sno.









Efter tre timmars andfadd trekking i tung luft tog vi oss uppfor Valle de la Luna. Det var jobbigt, men vi hade en del empanada- och medialuna-kilon fran Buenos Aires att bli av med sa det var bara bra.




Utsikten var fantastisk, det gar inte riktigt att aterge pa bild, men det sag verkligen ut som kratrar pa manen.




Solnedgangen i Valle de la Luna kommer vi sent att glomma. Trotta tog vi oss tillbaka till San Pedro och morgonen efter akte vi pa jeep-safari genom saltoknen till Bolivia i tre dagar. Men det ar en annan historia. Fortsattning foljer...

Alla talar svenska (utom vi)

Efter tva manaders resande hade var svenska hunnit bli riktigt dalig. Vi artikulerar inte alls langre, och anvander oss av nagon sorts mix av dalig svenska, spanska och engelska. Goddag-yxskaftskonversationer som: "Har du med dig din swim-drakt?" "My whad?", och "Det var inte den har lugaren som jag estaba buscando, den var den otra." ar vardagsmat. Typ. Sa gissa om vi blev forvanade nar vi kom till Valparaìso och den forsta gatan vi hamnade pa bara hade barer och caféer som hette nagot med Sverige och Stockholm och hade svenska flaggor overallt. Det kom till och med fram en chilensk uteliggare till oss och fragade om vi hade nagra slantar pa perfekt svenska.

Vi har annu inte riktigt fatt klarhet i det har, men vi tror att det dels handlar om en massa exilchilenare som flyttat tillbaka och dels att det finns en fotoskola i Valpo for bara svennar.





Vi blev inte forvanade over att hitta Alfons Aberg som grafitti.





Vi hangde runt pa ett av poeten Pablo Nerudas gamla hus som blivit omgjort till museum. Det var helt fantastiskt, sa nu vet vi att vi maste hitta en varsin intellektuell poet/konstnar/forfattare och flytta till ett hus pa hojden i Valparaìso.




Utanfor en av linbanehissarna och nara vart vandrarhem en solig dag.



Vi hangde pa stranden i Viña del Mar nagra dagar ocksa. Viña var lyxigt och trakigt och vinturerna var svindyra sa vi hade en privat vinprovning hemma istallet. Men stranden var trevlig, bara det att vattnet var svinkallt (aven for oss svennar) sa man kunde inte bada.



Mot slutet skiljdes vi fran Maria, som skulle hem till Sverige, och Hannah, som skulle soderut mot Patagonien. Jag och Empen tog vart pick och pack och akte norrupp mot Atacama-oknen.